Igår var jag på minnesstund för Oscar, Sussies bror, som gick bort i cancer. Han var bara 19 år och hade hela livet framför sig. Många hade samlats för att hedra honom i Sköndals kyrka. Det var väldigt fint och vackert ordnat. Jättefint pianospel. Tårarna bara rann. Det är så svårt att förstå. Varför är livet så orättvist? I sådana här stunder spelar egentligen ingenting någon roll, våra i-landsproblem blir som en fjärt i rymden när hela ens värld ställs upp och ner. Iaf för de som stod honom närmast. Jag drömde inatt att min lillasyster dog, vaknade med en enorm lättnad imorse. Kunde inte detta också bara varit en dröm?
Vad ska man säga, vad ska man göra? Jag tänker på er Sussie och Raili. Jag känner med er.
Vila i frid Oscar. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar